Musikkompass 2008

Min gode vän musikrecensenten har skickat nedanstående musikaliska kompass åt oss som av olika skäl inte hinner att följa med i den musikaliska floden....

Klondyke
Med tanke på att ni har bättre saker för er än att tråla nätet och etern efter bra musik så kommer här, färdigvaskat och klart, de största guldkornen jag kommit över från året som nu gått.

De fem största klimparna torde vara som följer:

Glasvegas Geraldine

Inte sedan The Smiths dagar har det varit så trevligt att vara deppig! Jag inbillar mig att om bröderna Reid sprungit på fotbollsmatcher istället för illegala apotek kunde The Jesus And Mary Chain låtit så här. Monoton och vibrerande av undertryckt vrede. För att dechiffrera sångaren behöver man förmodligen Henrik Larsson som simultantolk, men har man väl gjort det, så växer åskmolnen ytterligare.

Nice.

Santogold L.E.S Artistes

Denna donna från San Fransisco har rytmen om inte i blodet så i alla fall på papper, med universitetsexamen i trummor(!). Japp, tjejen har studerat kubanskt, haitiskt och västafrikanskt trummande vid universitet.

Hon ska ha svårt att få till det live, men på skiva svänger det bra: en salig blandning av dub, ska, electronica och indie-pop. Man blir glad, vad mer kan man begära?

Elbow Grounds for Divorce

Elbow har haft svårt att följa upp sin hyllade debut från 2001, men den här låten landar Manchester-kvartetten på ett bomullsfält i Södern, komplett med blues-kör! Joe Bloggs borde köra den som jeans-reklam. Helt olikt all storslagen rock de försöker sig på i vanliga fall. Stick to this, boys.

Friendly Fires Paris

Balearisk pop låter inte särskilt kul 2008,va? Men här är det svettigt, dansant och de har t o m fotbollskörer i refrängen. På skiva låter det klubbigt med lite Hacienda-vibbar. Tydligen gör bandet beryktade spelningar med en sångare som (nästan) matchar Thomas Öberg. Det är en knuten näve och en massa kärlek.

Vampire Weekend A-punk

En mix av afrikanska rytmer, ska och indie-pop. Det svänger (Afrika, y’know), Paul Simons Graceland på 45 varv istället för 33. Gitarr-riffet etsar sig fast i hjärnbarken, och ofrivilligt ropar jag med i ”Hey, hey, Hey”-refrängen, stående på bussen i stan, med låten på telefonen.

Synthen är tillbaka! Nordpolen (nåja, Uppsala är väl en bra bit från polcirkeln) låter som Broder Daniel skulle ha gjort om hr Henrik vore litterat. Låtarna John Travolta och Vem Har Sagt sticker ut som riktigt bra.

Brittiska Little Boots Stuck on Repeat är riktigt bra. Jean-Michel Jarre i tjejinkarnation från Blackpool.

Lika brittiska La Roux, även hon en ensam synthprimadonna. Började som folksångerska, låter en smula labil. Hmmmm.

Superhypade Florence & The Machine tycker jag inte riktigt motsvarar skriverierna. Det låter ambitiöst och inte särskilt angeläget.

Syntharna Metronomy verkar som om de kan bli något om de får lite tid. Heartbreaker är en rätt bra låt som,helt enligt syntharnas regelbok, finns i ett otal remixar och versioner.

The Last Shadow Puppets gjorde två låtar som är ruskigt bra, Standing Next To Me och Age Of Understatement. Frontmännen från Arctic Monkeys och The Rascals slog sig ihop och gjorde filmisk pop som doftar sextiotalsfenomen som The Shadows och Mancini . Underbart är kort, nu har de lagt ner projektet.